Polisens verksamhet är mycket omfattande. Vi ska inte bara förhindra och utreda brott, utan också skapa trygghet genom att vara synliga och närvarande, göra trafiken säkrare, hålla ordning vid stora arrangemang, besluta om tillstånd samt hantera pass och hittegods. Lägg till detta att vi söker efter försvunna personer, tröstar människor som drabbats av olyckor, tar hand om berusade tonåringar, och mycket, mycket mer. Det är närmast omöjligt att räkna upp alla de uppgifter vi har att sköta. Året om och dygnet runt.
Bredden i vårt uppdrag gör det till en utmaning att planera verksamheten och att prioritera rätt när mycket händer på en gång.
Långt ifrån allt vi gör går att mäta och klä i siffror. Mycket måste noteras numerärt, för att vi ska se vilka arbetsmetoder som fungerar bäst och för att medborgarna ska se vad vi gör för skattepengarna. Men vi gör också mycket av medmänsklighet eller för att garantera rättssäkerheten, och som inte kan ritas i diagram.
Vår verksamhet bedöms ofta efter hur många brott vi klarar upp och det är självklart. Men vi borde även bedömas efter allt annat vi gör. Det är viktiga uppgifter som exempelvis leder till att människor känner sig tryggare och väl bemötta.
Jag tror också att de flesta ser bredden i vårt arbete. Trots att vi understundom anklagas för brister – ibland befogat, ibland obefogat – så är vi en av de verksamheter i samhället som medborgarna har störst förtroende för.
Vi ska självkritiskt skärskåda vårt resultat och ribban för våra ambitioner ska ligga högt. Men samtidigt som vi i kalla siffror bedömer resultatet, ska vi värdesätta allt det vi gör och som inte mäts och kanske inte går att mäta.
Jag vet att det finns de som tycker att allt för mycket inom Polisen handlar om statistik och jakt på bättre siffror. Pinnjakt, säger en del.
Men den som tror att man gläder rikspolischefen bara genom att räkna pinnar, tror fel. Jag brukar säga att bra polisarbete är både kvalitativt och kvantitativt. Vi ska göra bra saker och vi ska göra det ofta. Bara så kan vi uppfylla vårt uppdrag. Det är exempelvis självklart att vi ska lämna såväl många som bra utredningar till åklagarna. Det är likaså självklart att vi ska utföra alla de uppgifter som vi ålagts, vare sig de mäts eller ej.
Vi räcker inte alltid till för allt vid varje enskilt tillfälle. Vi måste ibland prioritera och utgå från vad som är viktigast i just den stunden. Jag hävdar bestämt att att vi är skickliga både på att räcka till för mycket och på att prioritera rätt när många saker pressar på samtidigt.
Jag vill apropå detta kommentera att det i media påståtts att vi ”struntar” i att rycka ut på ”tusentals larm”. Det stämmer givetvis inte. Av de över 70 000 händelserapporter som hittills i år bedömts som prio 1, alltså de mer allvarliga ärendena, har vi åtgärdat så gott som alla på ett korrekt sätt. Även när det gäller de drygt 275 000 ärenden som klassats som prio 2, kan vi konstatera att vi skött utryckningsverksamheten på ett mycket bra sätt. Enstaka missbedömningar sker tyvärr, men vi kommer nästan undantagslöst när det är fara å färde. Totalt hanterar vi faktiskt cirka två miljoner händelserapporter av olika slag under ett år.
Vi ska lyssna på kritik och ställa hårda krav på oss själva. Varje dag ska vi arbeta för ett bättre resultat. Men all kritik är inte berättigad och vi ska vara stolta över allt det vi gör i vår breda och omfattande verksamhet. Gemensamt kan vi göra en bra polis ännu bättre.