Polisen fick uppsöka sjukhus men blev inte allvarligt skadad. Det var det 22:a tillfället i år som någon misshandlade eller försökte misshandla en polis i Östergötland.
Poliser jobbar ofta i tuffa miljöer och gör sådant som inte någon annan vill eller klarar av. Vi träffar ofta på människor som tyvärr visar sig från sin allra sämsta sida, påverkade, frustrerade och aggressiva. Dessutom finns Polisen i hela landet, alla dagar dygnet runt. Risken är uppenbar att vi blir något av samhällets slask vartefter andra delar av samhället rationaliserar bort, väljer olika IT-lösningar som undanröjer personliga kontakter och leder till en distansering från vanliga människor. För fler och fler utsatta återstår bara Polisen.
För mig reser det här åtminstone två frågor.
1. Behöver det vara så att 22 poliser i Östergötland ska utsättas för våld i tjänsten under ett drygt halvår?
2. Hur påverkar det här jobbet oss poliser egentligen? Förändras vi som människor?
Här tänkte jag ägna mig åt den andra frågan.
Människor jag möter vill träffa en empatisk polis som visar känslor i utsatta situationer, men samtidigt någon med fasthet som står stadigt när det blåser och vågar vara tydlig.
Som tur är så är även vi poliser bara vanliga människor. Polisjobbet tar på den mentala kraften och det behövs ventilerande samtal och ett öppet klimat som tål den här typen av diskussioner. Det behövs givetvis också en systematik med start- och slutsamtal vid stora insatser och olika former av krishantering. Bakåt i tiden kunde jag uppleva en hård attityd inom Polisen där det inte var tillåtet att blotta sig och resonera om svåra upplevelser. Sedan dess har vi kommit en bra bit på väg mot ett mjukare och mer tillåtande klimat. Inte minst har vaksamheten skärps kring hur arbetet påverkar oss på kort och lång sikt. Den utvecklingen måste fortsätta