I slutet av september kunde Polishögskolan bjuda in till ett seminarium med Lars Erik Lauritz som berättade om sin studie "Spirande polisidentiteter – En studie av polisstudenters och nya polisers professionella identitet". Under flera år har han följt tio polisstudenter, fem kvinnor och fem män, och undersökt deras syn på polisyrket med hjälp av samtal och intervjuer.
Hur uppstod idén till den här studien?
– Det var framför allt min nyfikenhet på hur polisstuderande går in i jobbet, vad de har för idéer, värderingar och förväntningar på yrket. Jag ville veta vad som händer på vägen. Jag har ju själv gjort den där resan även om det såg helt annorlunda ut på den tiden. Min nyfikenhet väcktes också genom att jag arbetar på polisutbildningen i Umeå.
Överensstämmer det du har kommit fram till med dina förväntningar?
– Jag hade förväntat mig en helt annan utvecklingsprocess i samtalen. Jag trodde mig kunna sätta fingret på vad som händer men det kunde jag inte. Det var spännande att jobba med empiri, att ha de här samtalen med mina informanter. Det var väldigt intressant att titta på dilemmat mellan normer inom poliskulturen mot förväntningarna från allmänheten.
– Jag märkte en stor samstämmighet under utbildningstiden. Det fanns bara små förändringar under de första tre samtalen och det visar ju att förväntningarnas makt är ganska stor. Skillnaden blev lite större i det fjärde och sista samtalet när mina informanter redan hade jobbat ett tag.
Vad var du mest förvånad över?
– Jag hade nog inte riktigt trott att historien skulle vara så konsistent och att vi skulle ha så flödiga och öppna samtal. På innehållsnivå fanns det några saker som jag inte hade tippat på men det var ändå inte så stora överraskningar. Redan i första samtalet såg studenterna polisjobbet som en lagmaskin med en stor social samhörighet.
Ska du följa upp hur det går för dina informanter?
– Jag hoppas på att kunna göra det om några år kanske eftersom jag tycker det är hur spännande som helst.