I medierna skrev man för en tid sedan med stora rubriker: Fler poliser klarar upp färre brott. Påståendet är felaktigt. Man har gett sig in i kriminalstatistiken utan att förstå den. Noga räknat har Polisen i Stockholms län klarat upp 4 585 fler brott år 2010 än 2006, en ökning med nio procent. Där skulle jag kunna sluta. Men hur kan man komma fram till ett sådant felaktigt resultat? Det är ju uppenbart att om man vill pröva huruvida de nya poliserna har bidragit till att klara upp fler brott måste man helt enkelt se om fler brott klarats upp.
Nu valdes att se hur många procent av de anmälda brotten som klarats upp. Och eftersom vi haft en period med flera anmälda brott har den procentsatsen sjunkit.
Ett exempel: Alltför få anmäler brott i nära relation. Oftast handlar det om att en man slår sin hustru. Problemet är stort och för att komma åt det krävs att fler anmäler. Därför har vi drivit en framgångsrik kampanj för fler anmälningar. Det har lett till att fler brott i nära relation har klarats upp. Men procentsatsen uppklarade brott av de anmälda sjunker. Då kan den fåkunnige säga att satsningen blev ett misslyckande. Men då har man inte förstått sambanden.
Ett andra exempel: När SL och kommunerna bestämmer sig för att polisanmäla skadegörelser (främst klotter) innebär det att denna brottslighet ökar – i statistiken. Och procentsatsen uppklarade brott av de anmälda sjunker. Men sanningen är att fler brott klaras upp.
För att beskriva vilka brott som klaras ut används begreppet personuppklaring. Det innebär att ett brott ska följas av åtal, åtalseftergift eller strafföreläggande. Det är samtliga åtgärder som beslutas av åklagare. Ordningsbot räknas inte in. Inte heller tas hänsyn till alla de brott där den misstänkte gärningsmannen är under femton år. Och när resultatet ska uttryckas i procent, utgår man från alla anmälda brott trots att där finns många som inte är brott, eller där brott i vart fall inte kan styrkas.
Det hade varit tydligare om vi använt termen Påstådda brott istället för Anmälda brott. Dessutom visar följande bräckligheten i statistiken: Den som blir av med plånboken, har oftast tappat eller förlagt den. Men om det finns minsta misstanke om fickstöld blir det ett brott i statistiken. Vilket leder till lägre uppklaringsprocent.
Ytterligare en faktor är åklagarens beslut om förundersökningsbegränsning. När en utredning kommit tillräckligt långt för att gärningsmannen ska fällas beslutar åklagaren inte sällan att det får vara nog. Det är inte försvarligt att fortsätta utreda eftersom fler brott inte skulle leda till strängare straff. Det är alltså lätt att gå vilse i statistiken. Det finns många exempel på skribenter som tappat orienteringen bland alla siffror. Men vi får inte heller enbart hamna i en försvarsposition. Vi måste arbeta hårt för att också höja andelen uppklarade brott.
Kriminalstatistiken kan inte ensamt avgöra om Polisen skött sitt arbete. Den fångar till exempel inte upp brotten som förhindrades. Polisens verksamhet är dessutom så bred att den bara delvis speglas i kriminalstatistiken.
Kungabröllop, stökiga fotbollsmatcher, gränsbevakning, utfärdande av pass, delgivningar, vapenlicenser, tillsynsverksamhet är några exempel. Och glöm inte medborgarnas och politikernas krav på mer synlighet. Brottsstatistiken mäter inte heller att människors trygghet har ökat de senaste åren.
Häromdagen såg vi ett annat exempel på lurig statistik. I en del sammanhang har chefstätheten inom Polisen redovisats. Det bygger på att som chef räknas den som har det formella personalansvaret. Men de skilda polismyndigheterna har definierat det helt olika. Vi har räknat med alla chefer som har utvecklings- och lönesamtal. Andra har bara räknat med dem som dessutom har fullt budgetansvar och då blir jämförelser helt missvisande.
Carin Götblad
Länspolismästare i Stockholms län