Åren 2009 och 2010 redovisade Polisen i Stockholms län drygt 38 000 brott per år till åklagare. Det är fler än någon gång tidigare sedan polismyndigheten startades 1994. Dessutom har antalet öppna ärenden på ett år minskat från 34 500 till 26 000. En minskning som fortsätter också i år. Produktionen har alltså ökat och många har gjort ett alldeles utmärkt jobb, som jag känner både glädje och stolthet över.
På senare år har det blivit allt vanligare att man bedömer polismyndigheters insatser genom att jämföra polismyndigheters resultat med varandra. Det är på många sätt en sund tanke. Självklart måste också Polisens resultat mätas och utvärderas som inom alla andra verksamheter. Men det finns ett viktigt förbehåll: Jämförelserna måste göras mellan verksamheter som har likvärdiga förutsättningar.
Inom utredningsverksamheten hamnar Stockholm i mätningar aldrig bra. Vad beror det på? Kan man mäta på andra, mer rättvisa, sätt? Det är något särskilt med Stockholm. Ofta pratar man om storstadsmyndigheterna som om det vore myndigheter med likvärdiga förhållanden. Men så är det inte. Skillnaderna är många, stora och viktiga: Stockholm är betydligt större än andra större städer och växer kraftigt. I Stockholms län bor och/eller arbetar nästan alla i storstad i en helt annan sträckning än i andra län. Stockholm är huvudstad, vilket innebär särskilda förutsättningar. Det som skiljer ut Stockholms län från andra myndigheter brukar kallas huvudstadsfaktorer, och påverkar vårt arbete, inte minst inom utredningsverksamheten. I mångt och mycket handlar det om storstadens anonymitet och dess konsekvenser. Ett exempel är det stora antalet tillfälliga besökare som utsätts för brott, begår brott och bevittnar brott. Det är uppenbart att det är betydligt svårare att etablera och återknyta kontakt med personer, som bara är på tillfälligt besök.
Det finns också brott som är typiska för en så stor stad som Stockholm. Fickstölder, klotter på bussar, pendeltåg och tunnelbana och även annat klotter är typiska för huvudstaden. Av Sveriges alla anmälda klotterbrott i kollektivtrafiken sker drygt 83 procent i Stockholm. De här brotten är särskilt svårutredda. Det gäller för alla polismyndigheter, men eftersom de är så betydligt vanligare i Stockholm, tynger det ned vårt utredningsresultat.
Vi har tittat på fyra brottskoder kopplade till huvudstaden: fickstölder, stöld på kafé/restaurang, klotter på kollektivtrafiken samt övrigt klotter. Tillsammans utgör de närmare en femtedel av alla ärenden, en unik situation bland landets polismyndigheter. Det påverkar naturligtvis Stockholms totala resultat på utredningssidan. Inte för att vi skulle vara sämre än andra på att utreda till exempel fickstölder, utan just för att fickstölder är så betydligt vanligare här.
Ytterligare ett exempel där huvudstadsfaktorn spelar in är misshandel utomhus där gärningsmannen är obekant med offret. I Stockholm sker det ofta i det anonyma och utbredda nöjeslivet med många tillresta besökare. I många andra myndigheter sker det i en helt annan miljö, där människor känner igen varandra och personkännedomen är god. De utredningsmässiga förutsättningarna blir självklart helt annorlunda. Också andra felfaktorer finns i jämförelserna. PKC, Polisens Kontaktcenter, sköts för hela landet av en tredjedel av myndigheterna. Men för dessa myndigheter räknas tiden som utredningstimmar, och försämrar därför den uppmätta produktiviteten vid dessa myndigheter.
För att mäta polismyndigheternas utveckling går det naturligtvis bra att jämföra polismyndigheten med sig själv över tid. Då visar det sig att Polisen i Stockholms län visar betydligt förbättrade resultat också bland de mest svårutredda, huvudstadsknutna brotten.När man jämför polismyndigheterna med varandra – det finns starka skäl för det – bör vi jämföra hur myndigheterna lyckas med att utreda det som brukar kallas bearbetningsbara ärenden. Ärenden som inte är bearbetningsbara ska ju avskrivas direkt och inte belasta den egentliga utredningsverksamheten. Genom att jämföra hur polismyndigheterna hanterar de bearbetningsbara ärendena skulle huvudstadsfaktorn inte få en lika avgörande roll som i dag.
Carin Götblad
Länspolismästare i Stockholms