Polisen i Stockholms län med sina närmare 7 500 anställda är en mycket stor myndighet, den sjätte största av alla de över 400 myndigheter som finns i Sverige. Och naturligtvis klart störst av de 21 polismyndigheterna. Det innebär att vi har omfattade resurser och mycket hög kompetens. Här finns kunskap och kompetens på nästan alla relevanta områden. Och vi är tillräckligt många för att räcka till också när det krävs mycket resurser i form av välutbildad personal och god utrustning.
Men vi borde kunna bli ännu bättre på att utnyttja vår styrka och våra fördelar. Vi borde fundera över om de organisatoriska gränser som i dag finns mellan olika delar av verksamheten är ett hinder för det bästa utnyttjandet av våra resurser. Vi är så pass stora att vi måste dela in oss i mindre enheter, det vill säga i polismästardistrikt och avdelningar. Annars blir det för stort och svårt att överblicka. En annan sak är om just den indelning som vi råkar ha för tillfället är den allra bästa. På inte alltför lång sikt kanske vi behöver se över den frågan. Men också när det finns organisatoriska gränser måste vi kunna se över dessa gränser, höja blicken och uppnå en samverkan och en samplanering som omfattar till exempel fler än ett polismästardistrikt.
Så har till exempel polismästaren i City, Ulf Johansson, i vår ledningsgrupp argumenterat för att vi i myndigheten inför nästa sommar ska samplanera mellan polismästardistrikten. Somrarna tenderar att bli mer ansträngda för varje år. Brottsligheten och ordningsstörningarna håller sig på en hög nivå medan också polisanställda utnyttjar sin självklara rätt till sommarsemester. Jag håller med Ulf Johansson. Vi måste än mer se hela myndighetens resurser som en tillgång och utnyttja vår storlek. Det gör vi inte tillräckligt effektivt om vi ser varje del som en tårtbit avskiljd från andra. Detsamma gäller självklart också inom varje polismästardistrikt. Också där är det viktigt att inte stuprör blir vår arbetsmodell. Det är till exempel inte bra om närpoliser och spangrupper arbetar mot samma personer utan kunskap om de andras insatser.
Vår uppdragsgivare, regeringen blir allt tydligare i sina krav på effektivare polisverksamheten. Den framgår bland annat i den nyligen presenterade budgetpropositionen. Vi måste vara beredda att kunna visa förbättrade resultat. Då handlar det inte främst om att arbeta hårdare utan att arbeta smartare. Vi måste ständigt, också i vardagen, fråga oss både vad vi gör och hur vi gör det. Eller: Gör vi rätt saker? Och gör vi dem på rätt sätt?
När vi svarar på de frågorna måste vi också förstå att det som kan ha varit rätt för 10-15 år sedan inte självklart är rätt i dag och i morgon. Förutsättningarna och verkligheten förändras. En viktig förutsättning kommer att förändras under nästa år. Då får vi – äntligen – möjlighet att på ett enkelt och snabbt sätt inleda, genomföra och avsluta en förenklad förundersökning direkt på plats med hjälp av datorstöd, som kommer att finnas i bilarna. Denna satsning går under namnet Polisens Utredningsstöd, Pust. I den första etappen kommer det att handla om enklare ärenden, till exempel snatterier, olovlig körning och brott mot knivlagen. Första poliser på plats ska kunna genomföra hela ärendet där. Det nya datorstödet innebär dessutom att tiden för inskrivning i systemet beräknas kunna kortas till mindre än hälften.
Annan utveckling behövs det inte ny teknik för. Men det behövs ett öppet sinne för förändringar och en beredskap att fundera över sitt eget arbete, också i vardagen. En stunds eftertanke efter en händelse: Varför hände det här? Hur kunde det ha förhindrats? Hanterade vi situationen rätt?
Då kan vi utveckla och förbättra vårt arbete. Ett exempel är vid Almedalskommendering på Gotland i somras. Där beslöt kommenderingschefen Jan Evensson att de deltagande poliserna skulle hjälpa till med att utreda gotländska anmälda brott. Det skulle ske i den utsträckning som kommenderingen tillät. Ofta innehåller stora kommenderingar tider av väntan. Så blev det också på Gotland, och poliserna kunde göra väldigt viktiga insatser för att få ned utredningsbalanserna. Efter visst motstånd i början blev det en succé. De klarade av 140 ärenden och hann dessutom med att göra cirka 800 alkoholtester.
Det kan också beskrivas som ett exempel på hur bra det kan bli när vi samplanerar vår verksamhet för största möjliga nytta. Att vi är beroende av varandra visar också relationerna mellan ingripandeverksamheten och Kutarna. Om Kuten lyckas ge ett bra underlag kan ingripandepoliserna göra ett betydligt bättre arbete. De kan välja att koncentrera sitt arbete mot de personer, tider och platser som ger störst effekt. Och som har en direkt brottsförhindrande betydelse. Ibland fungerar sambandet mellan Kuten och ingripandeverksamheten bra. Ibland kan den förbättras avsevärt.
Jag har här försökt visa att det inte bara finns en väg till att utveckla vårt arbete. Och vi har alla möjligheter att medverka, inte bara chefer och beslutsfattare. De goda idéerna växer ofta fram i vardagen av medarbetare som funderar över sitt arbete, vad som kan göras annorlunda och bättre. Och vi chefer måste våga släppa fram idéerna. Då tar vi tillvara på en stark kraft för utveckling.
Carin Götblad
Länspolismästare i Stockholm län