Utifrån en insändare till Sambandet begav vi oss en fredagskväll till utryckningen i Västerort för att följa med Andreas Ånfors och Simon Jonasson. Kvällen började med ett lägenhetsbråk och slutade med ett inbrott i en villa. Dramatiska händelser för de inblandande, vardag för poliserna.
Simon Jonasson och Andreas Ånfors har jobbat i ingripandeverksamheten i Västerorts polismästardistrikt sedan 2001 med några korta avbrott. Båda trivs med jobbet.
– Det jobb vi gör förväntas bara fungera. Vi löser diverse uppgifter som ingen annan tar tag i, säger Simon.
Riktvärdet är att det ska var 25 personer per turlag en kväll som denna. I dagsläget finns det dock ett antal vakanser även om det den fredag Sambandet är på besök är ovanligt många i tjänst. Åtta bilar ska vara ute ikväll.
De upplever båda att det skett en förändring på senare år och att poliser inte längre i samma utsträckning som tidigare vill komma till utryckningen.
– Vi blir körda med på ett annat sätt via radion. Det kanske är en skillnad i arbetsbelastning? säger Simon.
– De som lämnar utryckningen kanske får det för bra? Det skulle vara bättre för alla om vi delade på de uppdrag som finns, säger Andreas.
Det är ett stort inflöde av ärenden. Länskommunikationscentralen har under hösten, som Sambandet skrev om i förra numret, noterat rekord i antalet händelserapporter med nära 1500 på ett dygn.
– Det innebär att bilarna ofta bara räcker till så kallade prio ett-ärenden. Det ger ett förändrat synsätt. Det är nyttigt att bryta av och att också arbeta med de mindre brotten. Människor är oerhört uppskattande och det är kontakten i vardagsärenden som ”gör det”. Vi får sällan stå till tjänst på det sättet, säger Andreas.
Dagens första jobb är ett lägenhetsbråk i Solna. En ung kvinna uppges vara psykiskt sjuk och ska ha slagit sönder sin och sambons lägenhet. Hon ska sedan ha stuckit utan byxor för att ta livet av sig. Andreas och Simon är snabbt på plats och träffar på en granne som sett den unga kvinnan. Medan Simon går till kvinnan som befinner sig i en park i närheten, går Andreas upp i lägenheten. Det visar sig att paret precis har separerat och jobbiga omständigheter råder. Båda är upprörda och det ligger krossade tallrikar på köksgolvet. Mannen har ringt polisen eftersom han är orolig för att kvinnan ska slå sönder hans musikutrustning. Andreas och Simon pratar med paret var för sig och båda lugnar ned sig. Innan de lämnar lägenheten frågar mannen:
– Får ni agera psykologer varje dag? Ni har många strängar på er lyra ni.
Andreas och Simon kompletterar varandra och delar upp arbetsuppgifterna naturligt.
– Det här jobbet är mycket teater, ibland får man till och med spela lite arg för att det ska ge effekt, säger Andreas.
– Men jag tycker fortfarande efter tio år att jobbet är barnsligt roligt. Man vet aldrig vad som väntar, säger Simon.
Foto: Benny Wilhelmsson
Nästa jobb är inte som förväntat. Enligt radion är det ytterligare ett lägenhetsbråk. Denna gång i Bromma. Grannar har ringt om skrik och bråk. Simon och Andreas ringer på dörren och efter en lång väntan öppnar en ung kvinna. Bråket visar sig, efter en förklaring med tårar, vara en storasyster med kamrat som försöker hindra lillasyster, 13 år, från att åka på en fest med vad de tycker är äldre och olämpliga kompisar. Storasyster ligger i badkaret och håller sin syster hårt i famnen för att hindra henne från att rymma och för att hålla henne nära när hennes panikångestattacker kommer. Situationen är både uppgiven och rörig och Simon försöker prata med systrarna i badkaret medan Andreas förhör sig mer om bakgrunden med den unga kvinnan som bor i lägenheten. Det visar sig att det gått vilt till när den 13-åriga flickan försökt sticka till festen.
Simon ringer till socialjouren för att få råd. Flickan är skriven i Nynäshamn och socialjouren i Stockholm gör bedömningen att det är de som ska engageras i ärendet.
– Jag har en enda gång under de tio år jag arbetat varit med om att socialtjänsten kommit ut när vi ringt. Det var när vi hittade en övergiven bebis i en bil som börjat rulla. Annars kommer de aldrig, de har väl fullt upp – precis som vi, säger Simon.
Det uppstår tumult i badrummet och 13-åringen smiter ut genom ytterdörren. Storasyster skriker att någon måste följa efter och det blir Andreas. Det blir ett långt samtal ute på gården och till slut får Andreas med flickan in och de sätter sig vid köksbordet för att prata. Samtidigt ropas det över radion att det är ett knivslagsmål i Rinkeby. Ingen svarar på anropet och Simon konstaterar att även om det ärendet är akutare så kan de ju inte bara packa ihop och lämna. Tidigare under kvällen har en man blivit knivmördad i parkeringsgaraget i Kista. Det är en hektisk kväll.
Efter ett långt samtal verkar alla vara överens om att det är bäst att lillasystern stannar i lägenheten. Kommande tisdag ska hon placeras i fosterfamilj.
– Det är ett mellanärende. Det hade nästan varit lättare om hon stått på tågspåret – då hade vi plockat in henne, säger Simon.
Nästa jobb gäller en man i parken vid Solna centrum som är så full att han inte längre är kontaktbar.
– Det är ett sjukdomsfall och vi kommer att köra honom till en vårdinrättning. Är det vi som ska göra det? Det borde istället vara en ambulans men det finns fler polisbilar än ambulanser, säger Simon lätt uppgivet.
Någon måste göra något – och någon blir polisen – igen. Kvällen är hektisk och det är inte tal att åka in och äta eller gå på toaletten. De måste nu till en snattare på Coop i Vinsta och samtidigt hörs det över radion att en ”13-årig tjej, cirka 1,60 centimeter lång och i bara strumplästen” rymt från en lägenhet i Bromma. Det är flickan som de tillbringat stora delar av kvällen med. Känns det aldrig tröstlöst, är frågan som osökt infinner sig.
– Många gånger vet vi inte vet hur de fall vi hanterar slutar och visst är det tråkigt när det går så här, säger Andreas.
Snattaren på Coop sitter och väntar, väktaren har förberett allt och mannen har erkänt. Det blir ett snabbt avslut och direkt vidare till ett inbrott i Smedslätten. Efter felkörning och guidning via en gammal taxikarta hittar de till slut fram. De ber båda om ursäkt för sina leriga skor men det är inget som den inbrottsdrabbade kvinnan tycks bryr sig om. Hon är bara så glad att de kommer.
– Jag trodde faktiskt inte att ni åkte på sådana här grejor, säger hon flera gånger.
Eftersom hon ska sova i huset så hjälper Simon henne att sätta igen det fönster som inbrottstjuvarna tagit sig in igenom och kvällen börjar gå mot sitt slut.
– Den här kvällen tillbringade vi till stora delar i en trappuppgång i Bromma och sedan i parken i Solna. Det är inte särskilt glamoröst och någon måste göra det – och jag gör det gärna, avslutar Simon.