Snart kommer polisorganisationsutredningen att lämna sin rapport till regeringen. Den har haft i uppdrag att studera om Polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för att få en effektivare polisverksamhet och vad som i så fall bör förändras.
Det är min bestämda uppfattning att det inte är rationellt att dela upp Polisen i ett stort antal myndigheter.
Vi är den sista statliga verksamheten som består av flera regionala myndigheter. Det är inte ändamålsenligt att vara organiserad så i en värld där vi förväntas bekämpa en allt rörligare brottslighet. Att samla hela Polisen i en myndighet skulle leda till större flexibilitet, tydligare ledningsstruktur och bättre resursutnyttjande.
Att det operativa lokala polisarbetet leds och bedrivs lokalt är en självklarhet oavsett organisationsform. I särskilda situationer, som exempelvis just nu i Malmö, är svensk polis bra på att bistå varandra över myndighetsgränserna när det tillfälligt behövs förstärkningar. Men i det övergripande och långsiktiga arbetet skulle vi kunna jobba effektivare om vi var en gemensam myndighet. Det skulle exempelvis innebära att vi kunde organisera specialresurser bättre, utbyta information smidigare, införa nya arbetsmetoder i ett högre tempo och anpassa oss snabbare till brottslighetens förändringar.
Kort sagt: dagens uppdelning i 21 polismyndigheter och en central förvaltningsmyndighet ger inte optimala förutsättningar för att åstadkomma en rationell resursanvändning.
Jag hoppas därför att utredningen föreslår och att politikerna sedan fattar beslut om en organisationsförändring. Det skulle göra det möjligt för oss inom Polisen att arbeta kraftfullare mot brottsligheten och den största poängen är att det lokala polisarbetet kan stärkas.
Därmed inte sagt att en ny organisation ensam gör Polisen effektivare. Det krävs också andra insatser för att utveckla Polisen, alldeles oavsett organisationsform.
Polisen har fått stora resurstillskott och vi har förstärkt verksamheten på flera områden. Vi har blivit synligare och mer tillgängliga genom att fler poliser jobbar i yttre tjänst, vilket jag vill påstå är en starkt bidragande orsak till att människors trygghet ökat under senare år. Vi har också skärpt arbetet mot den organiserade brottsligheten, förbättrat insatserna mot relationsvåld och bidragit till att det blivit mindre bråk i offentliga miljöer samt gjort det enklare att beställa pass och göra brottsanmälningar, för att nu bara nämna några exempel från vår breda verksamhet.
Men när det gäller hur vi utreder så kallade mängdbrott – till exempel inbrott, bedrägerier och liknande kriminalitet som drabbar många i vardagen – så har vi inte utvecklats tillräckligt. Fler brott borde kunna klaras upp. Det är ett faktum.
En viktig del i svaret på hur resultatet kan förbättras, är att nya arbetsmetoder och verktyg som tagits fram måste användas fullt ut överallt. Så är inte fallet i dag. Det finns skillnader mellan polismyndigheterna när det gäller i vilken takt nya rutiner införs. Dessa skillnader visar sig sedan i att utredningsresultatet varierar mellan myndigheterna.
Detta måste det bli ändring på. Tillämpningen av nya metoder måste ske snabbare och jämnare över landet. Det är också nödvändigt att Polismyndigheterna i högre utsträckning lär av de myndigheter som visar bäst resultat inom olika områden.
Om så sker, är jag övertygad om att vi kan komma att leva upp till våra egna ambitioner om ett märkbart bättre resultat när det gäller mängdbrotten.